Mathilda Persson

Blev ingen långvarig skoldag. En lektion med nio elever. Nödvändigt. Det börjar märkas nu, Allt tunnas av och det börjar dra sig mot slutet. Min mentor påpåkade mitt enorma leende jag bärt hela dagen. Dom korta skoldagarna och skinande sol gör mig lycklig. Denna veckan ska det trännas, Mycket! och redan imorse fick jag motgångar då jag skulle ut och springa. ombytt och klar knyter jag ena skon ner i väskan för att gräppa den andra. TOMT! Med en sko i stan och en sko i kristdala insåg jag ganska fort att detta går inte, Eller? letade efter platta skor, alla i kristdala. Testade Adams skor, Nicks sjuhundraelva storlekar förstora. så någon Scaniaslinga blev det inte imorse men hinner jag få ner dom innan kvällens slut tänker jag absolut bege mig dit, om inte får jag köra crosstrainer med strumpor. Haha..

Har haft svårt att sova inatt, jag vänder och vrider. Har såna sjuka fantasier i mitt huvud och dom blev inte bättre efter att vi kollat på Parnormal activity 2 igår. precis som i den filmen har jag i flera år väntat på att någon ska dra av mig täcket sakta och när jag vaknar av det gräppar nånting runt min fotled och bara drar. inte lustigt att jag inte kan sova. Därför tycker jag det är så skönt när adam lindar in mig i hans armar, men det brukar inte räcka. Jag vill gärna hålla fast mig i honoms armar så att han skulle känna om jag skulle försvinna.

Annika frågade mig igår om jag tror på spöken. Det gör jag. fast i mina ögon är spöken inte något vitt lakan eller något flygande halv ruttet människolik. Utan snarare en energi. Jag tror att de som inte har avslutat det de vill ha gjort eller sagt på jorden inte är avklarat kvarlever själen. Orsaker till varför jag tror på detta är den enda förklaringen på saker som jag upplevt själv. Jag har alltid varit mörkrädd. Men har varit osäker på om jag trott på det onaturliga.

För ca. tre år sedan började jag känna mig iaktagen, inte hela tiden, men flera gånger varje dag kunde jag känna en närhet. Jag vände mig om flera gånger och trodde först det va min lillebror som hängde i trapperäcket och smög på mig. Men han va aldrig där. Så höll det på i nästan en månad och jag berättade för mamma och jag vet att hon själv inte tror på det därför va det svårt. Men hon lyssnade endån. Men jag kännde aldrig något mer. Bara ett obehag, iaktagelse och en rädsla. Till och från kännde jag av detta.  En kväll som jag va hos min dåvarande pojkvän. De bodde i ett hus där han hade sitt rum i källaren. Jag gillade inte den källaren. Jag fick ett tryck i bröstet när jag gick dit. Jag ville aldrig va där nere själv även om det va mitt på blanka dagen. Iallafall den här kvällen va hans föräldrar över på gotland dom enda som va hemma va vi och hans lillebror som va på övervåningen. Han bodde i ett jätte litet rum där bara sängen fick plats. Bredvid sängen hade han tavellister där han  hade lite smågrejjer, bland annat sin rakapparat. När vi ligger där och kollar på tv springer ropar hans bror och han springer upp för att hjälpa honom med nått. När jag ligger där nere själv känner jag ett sug i hela magen, jag visste att nått skulle hända. Helspänd låg jag och väntade på att få se nått och då hände det. Rakapparaten börjar hoppa och surra nått har satt på den på högsta trimm. Jag blev livrädd och slängde täcket över huvudet. Jag vågade inte skrika,gråta knappt andas. Jag bara väntade på att något skulle slita av mig täcket. Men då kom min pojkvän tillbaka. Men vad gör du Mathilda? sa han. De de den satte på sig själv. och så stor grät jag. jag berättade vad jag hade kännt  osv. Sen försökta han kolla om det på något sätt kan vara nått teckniskt som fått den att hoppa igång eller om den har legat och på något sett vält. Men icke. Den är omöjlig att få på man måste trycka på en silikon knapp. Så den kan inte direkt hamna i halvläge heller.  Min förra pojkväns mamma trodde också på det här övernaturliga och kunde kontakta andar. Så hon hjälpte mig.  När hon kom hem va vi själva bara hon och jag. vi släckte ner och tände ljus och rökelser. Och mycket riktigt fick jag en förklaring på saker som hon innan inte hade en aning om. Hon berättade att efter att min pappa varit och rest med jobbet(vilket han vatt i polen) hade den här själen följt med honom hem till sverige. Och eftersom jag är ett söndagsbarn är jag väldigt öppen så när pappa kom hem började den här (Energin) följa efter mig, eftersom att han kännde sig trygg hos mig. Men han sände över sin rädsla till mig. Gunilla hjälpte mig att ta bort honom och vi ledde honom till ljuset.

Jag är fortfarande mörkrädd, men efter det har jag aldrig kännt ett sånt obehag. Jag vet inte om det är inbillning men det spelar för mig ingen roll om det bara va nått som satt på huvudet. För det försvann. och rakapparaten va som ett tecken till mig att Vi finns.

Blev ett jävulskt innlägg men jag tycker det är lite intressant.